Anderstorp är större än Stockholm

Veckans tredje krönika är skriven av mig, Emil Sveningson. Född och uppvuxen i småländska Anderstorp, en liten håla för övriga världen, men för mig, en världsmetropol. Det är orten jag vuxit upp i och där jag bodde fram till hösten 2011. Då jag flyttade upp hit, till Stockholm, för att läsa Informationsteknik här på KTH. Anledningen till att just jag fått äran till att skriva dagens krönika är att jag sitter som kassör för sektionen. Det är alltså jag som håller koll på sektionens ekonomi, ser till att fakturor betalas, att vår fakturering görs och att allt bokförs.

Krönikan du snart ska få läsa tar dig med på en resa. En resa från de djupaste av Smålands skogar, till det nördigaste av Kista. Det jag vill förmedla till dig, det jag vill att du ska ta tillvara på från det jag skrivit. Det är att du ska vara stolt över dig själv, och vart du kommer ifrån. Bevara ditt ursprung, och glöm aldrig den platsen. Platsen som gjort dig till den du är.
Låt mig berätta vart jag kommer ifrån.

Jag minns hur orden ekade. Ljudet från en fullsatt hall, en match, av många uppfattad som om den vore på liv och död. Det var kval mot Djurgården. Det var då som jag hörde de där orden eka för första gången, Anderstorp är större än Stockholm.

Visst stämde det, Anderstorp var stort då, för mig. Det var hela min värld. Anderstorp, den lilla orten i de djupaste av Smålands skogar. Samhället med knappa sextusen invånare, vars glansdagar var förbi. De for förbi på åttiotalet, då motorbanan, ortens stolthet, var världskänd. Det var liv och rörelse på stan’, tack vare alla de som kom för att se Formel 1 och motorcykel VM.

Det var då det, men nu hade vi ändå chansen igen. Chansen att återigen visa världen, eller åtminstone handbollssverige, att Anderstorp visst finns på kartan. Djurgårdsklacken hade packats som sillar längst upp på läktaren. En liten skara, jämfört med det orangea hav av anderstorpare som fyllt hallen till bristningsgränsen. Inte hade jag en tanke då, när jag stod där i hallen som tolvåring, att det en dag kom att bli ombytta roller. Att jag likt skaran djurgårdssupportrar skulle känna mig liten, men inte som dem, inklämd i en sporthall på landsbyggden. Utan ensam, i den stora huvudstaden.

Eller helt ensam var jag ju inte, jag hade ju min faster och hennes familj. Vilka, som jag är evigt tacksam för, släppte in mig i sitt hem med öppna armar. Det var där mitt liv som “stockholmare”, vilket är vad de kallar mig där hemma nu mera, började. Det började bra, mottagningen började redan dagen efter jag flyttade upp och jag slängdes direkt in i storstadslivet. Jag trivdes som fisken i vattnet redan från början och jag hade ett riktigt bra första år.

Sedan, lite av en slump, så skulle jag vara fadder året därpå. Jag kan inte säga att jag hade varit särskilt sektionsaktiv innan dess, inget alls för den delen. Jag hade betalat min kåravgift, men inte riktigt utnyttjat mitt medlemskap. Kistan hade jag endast besökt ett par enstaka gånger. Samma ställe som jag på senare tid stundtals kommit att bo på.

Så det var med nervösa steg jag gick ner till kistan den där dagen i augusti 2012. Utan ovve och osäker på vad jag egentligen kunde lära de nya. Nu när jag ser tillbaka så inser jag att det var den dagen. Den dagen som jag gick från att vara studerande, till att vara student.

Likt jag kastats in i mottagningen året dessförinnan, så kastades jag nu in i sektionen. Prao i TMEIT, medlem i ICT­Contact för att därigenom bli företagsansvarig för KAM. Framåt slutet av hösten valdes jag även in som kassör för sektionen. Som ni säkert förstår så blev sektionen en stor del av mitt liv och det är jag verkligen glad för. Visst att det kan vara tidskrävande, men efter alla de skratten, den glädjen och alla de vänner sektionen givit mig. Så känns den tid jag lägger ner som det minsta jag kan göra för att visa min tacksamhet gentemot den sektion. Den sektion som givit mig så mycket.

Precis som jag sa, så trivdes jag redan från början i Stockholm, det var i alla fall vad jag trodde då. Det har nu i efterhand kommit att visa sig att Stockholm växer hos mig ju mer tiden går, varje dag överträffar den föregående. Den trivseln jag kände då, min första tid, går inte att jämföra med det jag känner idag. Idag är jag förälskad i Stockholm, i Kista och min förälskelse växer sig allt större för var dag som går. Men som Per Gessle sjunger i låten Småstad.
“Och jag blev född i en småstad. Jag växte upp, blev kär i en småstad. Hur jag än vrider och jag vänder mig så kommer allt tillbaka igen.”
Själv blev jag kär i ett Anderstorp och även om min kärlek till Stockholm växer för var dag som går, så kommer Anderstorp alltid att vara min första kärlek.

Jag minns att det var med nedsänkt huvud och med tunga steg, som den där lilla pojken släpade sig hem efter sista matchen den våren 2005. Vi hade förlorat på hemmaplan, likt vi gjort på bortaplan dagarna dessförinnan. Stockholm gick segrande ur den striden och fick behålla sin plats i handbollens finrum.

Men i pojkens ögon. I mina ögon kommer Anderstorp alltid vara större än Stockholm