Kiselblå är den finaste färg som finns

Njuter du fortfarande efter gårdagens skönläsning? Då blir du glad nu, för det har nu blivit dags att följa upp med ännu en krönika. För att visa sektionens bredd vill vi följa upp gårdagens krönika från vårt grannland i väst, med en krönika hela vägen från det stora landet i öst. Vad var det dagens krönikör blev så fascinerad av? Vad skapade en blyg beundran hos henne? Dock måste vi varna att stora delar av dagens krönika kan komma att bestå av japanska smileysar. Ja, du som är gammal har säkert redan förstått att texten du snart ska få läsa är skriven av vår allas favoritryss. För er andra, tillåt mig att presentera dagens krönikör. Hon dricker punsch och älskar allt om Japan, här kommer vår Vice Ordförande, Irina Galiulina!

Efter 3 år av teknisk utbildning fylld med kod, rapporter, dokumentationer och en snart klar kandidatuppsats är möjligheten att skriva en krönika lite som årets första lussekatt kring första advent. Efterlängtad. Även om man har fuskat lite och det faktiskt inte är ens första lussekatt, utan si sådär en tredje. Eller femte, beroende på hur man räknar. Och uppsatser på japanska med temat ”Mitt sommarlov” eller analyserande texter om resor i tiden räknas inte riktigt.

Dessa tre år har nog varit de mest omtumlande, underbara och lärorika i mitt liv. Men det är inte Gauss elimination, sudoku-lösare skriven i C och elektriska kretsar som har lett till det. Det var en kiselblå insignia med en vit blixt. Det var människor som skrattar, gråter eller pratar med dig, men aldrig åt eller om. Det var sektionen.

Det var inte riktigt kärlek vid första ögonkastet. Från början var det bara en blyg beundran. Fascination. Mottagningen gjorde oss mer bekanta med varandra. Vi blev vänner och började sakta men säkert ses lite oftare. Men det var först när valSM var över som det första stora steget var taget. Och när årsskiftet kom så gav jag upp och lät mig förföras helt. Då hade jag ingen aning om vad som låg framför mig.

Sektionen fick mig att förändras, bli lite säkrare i mig själv. Jag lärde mig planera sittningar för 100 personer och hur vi kan påverka utbildningen. Jag lärde mig varför motioner är så formella och att varför man borde ha stadgan på sitt skrivbord. Jag lärde mig att det är ok att göra misstag och hur man kan rätta till dem. Jag lärde känna fler människor än jag någonsin trodde var möjligt och att man kan vara social även som introvert. Jag upptäckte hur studentpubarna kan vara underbart och charmigt mysiga, samtidigt som de har drag på dansgolvet. Jag lärde mig att starkt är vackert och att kiselblå är den finaste färgen som finns.

Idag har det gått 2 och ett halvt år sedan det där första årsskiftet. Och för varje dag så blir jag ännu mer kär. Kär i sektionen, i det vi gör och framför allt de människorna som driver den framåt. Som stannar till kl. 03 för att hålla puben öppen, som för dialog med skolan, som fixar så att Kistan blir finfinfin och ser till att fredagen blir helmys. Som möter dig med ett leende och hjälper dig rätt när du är helt ny och vilse.

Idag har jag erfarenheter som jag kan luta mig tillbaka på. Sektionen har gett mig minnen att bevara och möjligheter att fånga. Men jag vet fortfarande lika lite om vad som ligger framför mig. Och nyfiken som jag är så drar jag på mig ovven och ger mig ut.